Sen vi pratade i telefon.
Sen jag sjöng på min första termins.
Det var då jag fick klumpen i magen.
Den som sakta löser upp sig.
Sakta.
Jag står i kylan och tittar ner på stan.
Den stad som jag bor i.
Utsikten är vacker.
Lampor lyser.
Mina kinder är våta.
Andedräkten blir vit i kylan.
Kinderna kalla.
Jag tänker på när jag stod på en annan balkong.
I en annan del av Sverige.
För två år sen skulle ingenting jobbigt hända.
Jag tyckte att jag hade varit med om nog.
Nu fylls mina ögon med tårar.
Jag är så besviken.
På så mycket.
"Man får vara glad för de år man fick".
Jag är glad för det.
Men det är tomt.
Saknaden är så stor att jag inte klarar av den.
Längtan efter en röst.
Snart börjar de där 19 dagarna.
De sista 19 dagarna av ett liv.
Alla detaljer som kommer tillbaka.
Som ingen annan kan förstå.
Jag låter dörren vara öppen ett tag.
Allt för att få linda in mig i den filt jag fått av pappa.
Sitta i soffan och frysa lite.
Jag hatar att jag älskar dig så att jag nästan kvävs.