Hörde några ord som jag inte ville höra.
Stelnade till och skojade bort det.
Försökte fokusera blicken på utgången.
Kände hur tungt det blev att andas.
Valde att inte prata om det mer.
Glömde det över en pizza och en cola.
Talade då istället om viktiga saker.
Saker som berör mig på riktigt.
Som faktiskt handlar om mig.
Alla känslor berördes medan pizzan försvann.
Kärleken till musiken.
Sorgen att inte ha någon plats i projektet.
Glädjen av att ta studenten.
Ilskan över spelningar som inte blir av.
När middagen var avslutad tänkte jag ord.
Ord som jag inte ville höra.
Men stelnade inte till.
Skojade inte bort dem.
Fokuserade blicken på trappan.
Kände hur lätt det är att andas.
Valde att säga orden högt.
Känner nu att det inte är så farligt.
För det finns viktigare saker här i livet.
Som att leva.
Kvävd eller ej så vill jag inte mer.
Är trött på mig själv.
Snarare trött på reaktioner.
Trött på att styras av fel människor.
"För jag är en fråga utan svar.
Aldrig tydlig aldrig klar.
Ingen knähund att klappa ibland."
Om ett år är jag inte här längre.
Då har jag ett annat liv.
En annan utsikt.
Ett annat hopp.
En annan dröm.
Då kommer jag inte ta åt mig.
Men nu har jag stelnat för sista gången.
Omvägarna kanske blir många.
Men jag ska inte knäckas av en liten småsak.
"Ska ni resa er och gå om jag säger precis som det är?"
Ja, det är faktiskt så.
Någon reste sig och gick.
När jag sa som det var.
Det som är mest läskigt är att någon lyssnar på mig.
När jag skriver så lyssnas det.
Det ska slutas med det.