Tankar kring tarmen.

Läser på om min sjukdom för att påminna mig om att jag inte är dum i huvudet. Det är så många symptom som jag känner varje dag utan att förstå att jag är normal inom kretsen IBSare som finns där ute i världen. Man känner sig aldrig så liten som när man har ont i magen och måste lägga sig ner ett tag för att det kanske ska gå över. Eller som när man mitt under en måltid börjar må illa och plötsligt börjar världen snurra. De gånger man faktiskt är hungrig vet man i bakhuvudet att man kommer må illa om man äter. Ibland överväger jag att inte äta men kommer på att det kommer bli ännu jävligare symptom när jag väl äter efter fastandet. Den rosa hinken bredvid min säng är en kär vän numera och toaletten är en nödutgång under vissa timmar av dygnet. 

Listan över saker jag inte kan äta växer och klockslagen blir allt viktigare att följa. 

Men livet är lätt att leva de minuter som musiken flödar omkring mig. Då när alla bekymmer med magen och tarmen är lång borta. När jag skrattar i matsalen och inte tittar på klockan. Då jag är med fina vänner och äter långsamt och pratar om intressanta saker. Då yrseln är helt okej att leva med för att skrattet tar över. 

När jag gick till apoteket för några veckor sedan bad dem mig att söka hjälp. Det var en vecka som jag kände mig frisk. Det är skrämmande att få veta att man inte är frisk när man känner sig som det. Men jag hänger i och struntar i att vissa dagar kan vara i sängen. För det kunde ha varit värre. Det kunde ha varit en allvarlig sjukdom. Det som inte dödar härdar, eller vad säger man?

Jag tror att alla prövas för att bli starkare. Snart är jag nog starkare än världens starkaste man.