Förstod sent vad jag skrivit.
Kanske var det inte så smart.
Ögonkontakten existerade i en millisekund.
Jag ville inte se.
Plötsligt blev jag lillasystern igen.
Som följer med bröderna och fnissar.
Mina politiska och existentiella åsikter försvann.
Jag ville att ögonen skulle falla på mig.
Nervositeten gjorde mig illamående.
Kunde inte få det att sluta.
Ville inte se.
Plötsligt blev jag omogen.
Som hittar på hyss och skrattar.
Bilden jag skapat försvinner med skrattet.
Jag ville ju bara att örat skulle höra att jag har roligt.
Förstår inte längre vad som är viktigt.
Vad jag vill uppnå.
Om det är värt mödan.
Jag sågs som mig själv av ett par ögon.
Lyssnades till av ett par öron.
Nu går jag in i rollen som lillasyster igen.
Om jag saknar det andra?
Det vet du att jag gör.