Så står jag här.
Tittar tillbaka på allt och ingenting.
Andas på rätt ställen.
Har städat och gjort fint på mitt rum.
Doftljusen doftar mysigt.
Jag har återgått.
Till stressen.
Hela dagen har varit jobbig.
Inget skratt.
Så vaknar jag ur min sömn.
Förstår allt.
Vågar förstå.
Det jag ville fanns inte på kartan.
Det är inte lätt.
Men nu är det vår.
Jag är stressad.
Tacksam över att vara ensam.
Tacksam för alla fina vänner.
Den jävligaste stunden var när jag gick.
Allt var förlorat.
Nu efteråt är jag tacksam.
Över att jag slog i tån.
Över att jag inte vände om.
Över stegen i trappan.
Jag kan inte hålla fast i någonting som inte vill mig väl.
Vänner har jag nog av.
Så hej då min vän.
Ta hand om dig.
Jag kommer aldrig störa igen.
Mitt skratt kommer inte vara nära.
För jag håller mig till mitt.
Och där finns inte du.