Tanken flög genom huvudet.
Jag borde inte vara här.
Varför kan man inte bara säga som det är?
Jag vågade inte vända mig om.
Att se in i dina ögon hade fått mig att drunkna.
Drunkna i sorg och smärta.
Än en gång försökte jag övertala dig att berätta sanningen.
Än en gång ville jag höra dig säga de jobbiga orden.
Du har aldrig sagt dem.
Du medger inte att du är död.
Jag kan uttala orden men inte tanken.
Viskande försökte jag få allting att gå ihop.
Allting som just nu är på fel plats.
Du försökte säga någonting.
Men jag lyssnade inte.
Så vaknar jag ur min sömn och du är borta.