Utan dig.

Det är en som vet. En som kanske har en aning. Jag känner mig inte hel. Jag känner mig ensam. Jag har vänner, vänner som jag kan skratta med. Jag har en vän som vet mycket, det är han som vet. Med ett pipigt skratt och trött hjärna vandrar jag omkring. Rädd för att aldrig komma någon nära. Rädd för att behöva berätta, rädd för tystnaden som följer efter mina ord. Jag fyller mina dagar med musik. Jag försöker hinna med de jag vill utan att vara osocial. Någon sa till mig att det är lättare för dom som redan har en familj, dom som har någonting att komma hem till. Jag har några växter det är allt. Varför det i ena sekunden är drömmen jag lever i och i nästa en jobbig verklighet de vet jag inte. Känslorna strömmar och när jag somnar känner jag mig ensam. Vad som hänt under dagen har ingen betydelse. Den småländska dialekten gör minnen starka och kan få mig att tappa fotfästet. Ett fotfäste jag lyckats skaffa mig de senaste åren. Jag är rädd för vad som händer i slutet av november och i december. Jag är rädd för att vara ensam. Inte ens musiken gör mig helt trygg utan dig.