04.00

Om livet hade varit annorlunda. Om jag hade varit lite äldre. Om jag hade kunnat se vad som är fel. Om jag kunde fokusera på de som är viktigt. Om jag visste precis vad jag ville. Men jag vet inte längre. Livet är som det är. Jag är inte äldre. Jag blundar för jobbiga saker. Jag kan inte fokusera när känslor sitter i magen och ballar ur då och då. Jag borde veta vad jag vill men just nu tror jag att jag bara vill sova, aldrig se dina ögon igen och aldrig mer vara social. Jag känner inget behov av att fnittra vid samma bord vid fönstret. Jag saknar Norrköping. Ljudet av problemfria spårvagnar. Toner i en tegelkyrka där jag hör hemma. Jag ligger vaken mitt i natten och vill gå upp och ta en långpromenad. Vill hoppa på nästa buss hem och vila ut för att sen kunna känna att allting kommer att bli bra. För just nu är jag bara trött. Trött och velig. Ögonlocken vill slutas för att sova medan hjärnan vill bearbeta allt dumt som hänt. Själv vill jag ha allting ogjort. Vill sova. Vill aldrig mer se åt någon annan människa. Vill åka hem till Norrköping och sjunga skiten ur mig själv, gå i promenaden och glömma. Nu har jag bott hemifrån en månad och livet känns inte lättare för de.