Med fumliga fingrar trycker jag ner tangenterna.
Prickarna på linjerna på de vita pappret framför mig hoppar.
Dem är inte svårlästa, inte egentligen.
Ständigt spelar fingrarna fel.
Följer inte siffrorna som står på pappret.
Följer inte rytmen som flaggorna visar.
Frustrationen växer och fingrarna blir allt mer brutala.
Hur man angriper ett stycke.
Om och om igen spelar fingrarna de två takter som blivit fel.
Om och om igen.
Med fumliga fingrar trycker jag ner tangenterna.
Lyssnar och frågar mig själv vad det är som är fel.
Kommer fram till att övning borde ge färdighet.
Ser ner på prickarna för att angripa stycket en sista gång.
Om och om igen.
Med fumliga fingrar känner jag efter om dörren är låst.
Ler och tänker på någonting fint.
Frustrationen får helt enkelt stanna i pianot.
Till dess jag inte är lika bunden av noterna.
Till dess jag ler när jag spelar.
Till dess du ler med mig när jag spelar.