Skitpost

Fick post idag.
Adresserad till min far.
Imorgon ska jag ringa ett samtal.
Och övertyga någon om hans död.

Du är inte ett vitt blad, du är en hel bok för mig.

så berättar jag bitar igen
bitar ur berättelsen
ler och skrattar
skrattar åt allt och ingenting
förstår inte hur man kan fastna
fastna i samma kapitel
i flera månader
kanske var det någonting extra med kapitlet
eller så vågar man bara inte vända blad
för rädd för att läsa fortsättningen
jag har aldrig varit rädd
alltid försökt smygläsa
se in i berättelsens framtid
den här gången är boken vidöppen
men en mening är utsuddad
den meningen som jag velat läsa

så jag är kvar
läser raderna om och om igen
ser fler detaljer
vill inte släppa sanningen
sanningen som står där
svart på vitt
utan att läsa mellan raderna
försöker att inse
att böcker är till för att läsas
berättelsen försvinner inte
även när jag läst färdigt
så kapitlet jag stannat vid försvinner inte
hur mycket jag än försöker
försöker att förstå vad som står
försöker att inte läsa mellan raderna
för det är ingen idé
orden försvinner inte
hur mycket jag än vill

vill sudda och skriva nytt
kanske måste man vända blad till slut
för att kunna leva med kapitlen
få en fin övergång
inte låta sidorna flyga förbi
vita
utan stavelser och tecken
jag vill inte vara rädd
för att vända blad
därför stirrar jag nu på ett vitt blad
i en ny bok
för det blev inte ett kapitel
berättelsen blev en hel bok
som jag inte längre orkar läsa

Och det känns okej.

Lite lättare för varje dag.
Lite mindre fokus.
Ibland går det flera timmar.
Ingenting som påminner.
Men så kommer någonting.
En snabb återblick.
Utan ett leende.
Snabbt över till nästa bild.
Nästa ämne.
Nästa tanke.
Saknaden är liten.
Blir mindre och mindre.
Känns inte längre som en ballong.
Som ska spricka.
När någonting påminner.
Vill visa.
Hur bra allt är.
Sen tog det stopp.
Det ska inte vara så.
Ingenting ska visas.
För snart är det slut.
Och det känns okej.

Sover skönt under mitt täcke.

Så drömmer jag igen.
Sover skönt under mitt varma täcke.
Men vaknar med en orolig känsla.
"Här går gränsen, jag trodde inte att du var så här.
Så galet omogen. Det kanske är bäst så här".
Det var ett mail.
Från någon.
Men det var en dröm.
För det är bara i mitt huvud som jag är så.
Omogen.
Så jag somnade om.
Valde att inte bry mig.
Ändå sitter jag här och skriver.

Trött, irriterad och orkar inte bry mig.

Så otroligt trött.

Så otroligt irriterad. 

När du ringde. 

Inte av ointresse utan av själviskhet. 

Så pratades det om jag kollat upp klipp på youtube. 

För dig var det en självklarhet. 

"Du vore ju inte den första" 

Jag som aldrig kollat upp dig.

Hade inget intresse av det. 

Jag ville ju bara vara med nu. 

Inte innan när du var upptagen. 

Nu är jag sur.

Hatar att jag inte kommer loss. 

Går och lägger mig utan att höra av mig. 

För jag vill inte. 

Och jag har blivit en av alla galna tjejer. 

Så kan det går. 

Jag hatar det här. 

Det som inte finns.

När jag lagt på telefonen visste jag inte vad jag skulle göra.

Ville ringa någon och berätta.

Trampa runt i mitt stökiga rum.

Så som jag gör när jag pratar med någon speciell.

Jag ville säga att allting är över.

Att jag mår bra. 

Jag ville se på böckerna i bokhyllan.

Le som en tok och lyssna till en röst.

Mobilen hamnade på sängen.

Allting var tyst.

Jag hade pausat mitt i en film.

Pausat för att få höra vad som är fel. 

Eller snarare vad som är rätt.

Mobilen hamnade i min hand. 

Snoret rann och fingrarna tryckte fram Facebook.

Mina systrar fick veta vad som hänt.

Inte någon som får mig att trampa runt i rummet.

För att få fram mitt budskap skrev jag om det på Facebook senare. 

Jag tror inte att det kom fram i vilket fall. 

Så nu är det slut där. 

På Facebook.

Inga fler inlägg för någon som får mig att trampa runt i rummet. 

Vill man veta hör man av sig. 

Jag kan inte låta bli att undra. 

Hur det borde vara. 

Hur sommaren varit helt utan funderingarna. 

När jag läste mailet jag fick idag ville jag ringa. 

Berätta för någon som får mig att trampa runt i mitt stökiga rum. 

Någon som lyssnar på vad jag säger. 

Istället planerade jag vad jag skulle skriva. 

Skriva till den tidning jag ska presentera min nya blogg för. 

Skrev ingenting om det på Facebook. 

Känner inte för det. 

Om någon velat veta någonting hade den hört av sig. 

Men hur tusan kommer man från det här?!

Känslan av att vilja. 

Varför bli intresserad när man inte kan få. 

Varför känna känslor som inte finns. 

Det som inte finns

För det är ju någon som inte finns. 

Och vet du vad? 

Jag hatar någon just nu!

Sänker kraven och njuter!

Har haft andra tankar.
Har försökt komma fram till någonting annat.
Har trott att musik inte är någonting för mig.
Så sitter jag där.
På pallen.
Nervös.
Får råd av mina lärare.
"Spela som om du var sur"
"Avsluta på ett G-dur bara"
Första takterna hade fel i sig.
Jag blev sur.
- Nu ska jag fan visa dem som inte vill ha mig!
Så jag spelade.
Arg och bestämd.
Fler fel kom i min väg men jag slutade inte.
Jag slutade inte spela.
Slutackordet blev långt.
Jag hoppade sen av pallen och glömde noterna.
Den kicken.
Det är för den kicken som jag gör det.
Kicken av att för några sekunder glädja andra.
Få uttrycka alla känslor på några sekunder, minuter.
Ruset man får är helt makalöst.
Men jag tvivlar på mig själv.
Allt för ofta.
Det suger!
Men nu kanske allting kan vara lugnt ett tag.
För det gick bra.
Mitt krav på mig själv var att inte stanna.
Jag spelade fel men stannade inte.
Slutade inte spela.

Jag kommer inte sluta spela.

En förkyld dag.

Ligger kvar på sängen en stund till. 

Borde inte göra det.

Men huvudet värker. 

Snoret rinner.

Rösten skrapar. 

Väntar på att bli ensam. 

Väntar på att kunna sova.

Efter ikväll är allting lugnt.

Dags att bli fri från en förkylning. 

Dags att sova gott om natten. 

Men först idag. 

En tågresa. 

En kurs. 

En konsert. 

En tårtbit. 

Sen hem. 

Mitt huvud bultar. 

Min röst skrapar. 

Den här veckan som skulle blir så rolig. 

Bestämd.

Tog en runda på stan.

Hamnade i mitt musikvaccum.

Det som händer när jag är ensam. 

Full av energi.

Bestämd. 

Vet precis vad jag gör. 

Så det blev beslut tagna. 

Saker köpta. 

Böcker utvärderade. 

Sånt som händer. 

Händer nu. 

Som händer när jag slutat tänka.

Livet leker igen. 

Kärlek vid första raden.

Har fallit pladask.
Kan inte sluta läsa.
Kan inte sluta motiveras.
Nu jägarns ska det bli ordning.
Det ska gå!
För jag är taggad.
Jag ska bli frisk.
Jag ska få ett sundare liv.
Varför grotta ner sig?
Varför välja detta
när man kan komma bort!
På söndag är det dags igen.
Då tar jag på mig skorna.
Laddar om.
För sen är det en månad.
En fin månad.
För mig och min tarm.
Det finns så mycket skit.
Och jag orkar inte gräva där längre.
Uppenbarligen så kommer saker och ting aldrig att hända.
Andra saker händer inte om jag inte gör någonting.
Palla att vara "stackars dig".
Nu vill jag bara träna.

Få samtalsämnen

En vän påpekade vad jag pratar om.

Tydligen är det om min mage och lite till.

Men tydligen alldeles för få ämnen. 

Så tråkigt. 

http://tfredin.blogspot.se/

Handlar om min mage. 

För jag kan inte sluta prata om den. 

Kärleksbrev?

Jag önskar att jag sagt det rakt ut.

Att jag inte skrev saker såhär. 

Det kommer aldrig fram till rätt person.

Du kommer aldrig få veta det här. 

Och tur är väl det! 

Jag vill be om ursäkt. 

Förlåt. 

Förlåt om jag har varit jobbig. 

Jag vet att jag blir det på fyllan. 

Jag vill säga att jag förstår. 

Vill förmedla att texter är onödiga. 

Även denna. 

Men du

Jag förstår. 

Du, jag är inte så blond som du tror att jag är. 

Vem vet, jag kanske hade gjort som du. 

Om jag mött någon som jag. 

Alkohol är nog inte så bra. 

Bevisligen inte när vi umgås i alla fall. 

Alla klyschor som blivit sagda. 

Jag förstår. 

Och du

Jag vill också vara vän med alla. 

Fiender är inte min grej. 

Inte din heller. 

Jag skulle aldrig säga någonting ont om dig. 

Det hoppas jag att du vet. 

Men jag hoppas att du förstår besvikelsen. 

Du kommer aldrig vara den du var innan.

Vänner..

Det kommer vi aldrig vara. 

För visst är jag för ung för det. 

19 år och allt. 

Omogen, check! 

Har svårt att släppa skit som detta. 

Dryg som tusan dessutom. 

Den här gången skyller jag på en förkylning. 

Jag ångrar ingenting. 

Det var bra att vi inte var sams när jag åkte.

Det var bra att jag lät mig själv vara omogen. 

Det är bra att det är tyst. 

Det skulle bara vara jag som förlorade på det. 

Men vet du vad? 

Lilla du 

Jag har inte förlorat någonting. 

Och jag tackar dig för det. 

Kram från mig till dig. 

Balanserar.

Balanserar på en bro.  

Som i Aristocats. 

Går på tågspåret. 

Balanserar. 

På en bro. 

Koncentrerar mig. 

Fokuserar på att komma fram. 

Inte i tid. 

Bara att komma fram. 

Utan att möta ett tåg. 

En ängel måste gå efter mig. 

För tåget kommer inte. 

Inte än. 

När det kommer är jag framme. 

Framme och långt bort. 

Jag sätter mig ner ett tag. 

Ser ut över vattnet. 

Funderar. 

Ser en soluppgång. 

Det spelar ingen roll om spåret darrar. 

Jag är säker här. 

Just nu. 

För ingen kommer ikapp. 

Ingen mer än jag balanserar. 

Tidvis

Tid har förlöpt 

Dagar har gått

Vill berätta hur det går

Det har tidvis gått bra

Tidvis har skakandet lagt sig

Jag har saknat ditt skratt

Jag har saknat din röst

Det finns dagar då jag inte ens undrar vad du gör. 

Vill släppa taget nu.

Tränar mycket. 

Vill få bort all energi. 

Tror att träningsvärken hjälper mig. 

Hjälper mig att glömma. 

Men idag minns jag. 

Skriver ner allt för att sen slänga det. 

Du anar inte hur gärna jag ville prata igår. 

Men jag var tyst. 

Två härliga veckor framför mig.

Så är det äntligen orgelspelarkurs. 

Tåget åker snart mot Linköping. 

Musklerna är lite ömma efter träningen igår men det var skönt att avsluta dagen med yoga. Som att ge sig själv en egen stund efter en ganska hård träningsvecka. Jag funderar på att sätta upp rimliga mål med träningen. Just nu tränar jag för tarmen. Som för övrigt har lugnat sig. Så nästa mål ska även ge någon slags belöning. Får fundera på vad. Igår köpte jag nya träningskläder så det var nog belöningen för framgången med tarmen. Jag vill aldrig bli sängliggandes igen. Så det är bara att jobba på och se till att det inte händer. 

Fel på alla sätt.

Hör de bra orden. 

Har tyvärr valt att inte lyssna. 

Men nu måste jag. 

För det är helt fel. 

På alla sätt. 

Att vara kvar i någonting man lämnat. 

Ska sova på saken. 

Försöka ta in allt. 

Allting kommer inte att bli bra tillslut. 

Men man kan ju alltid försöka. 

Och känslor kan tvättas ur. 

Det hoppas jag att mina gör. 

Bitar faller på plats.

Börjar förstå hur min mage fungerar. 

Med hjälp av träning försvinner smärtan. 

Undviker fortfarande viss mat. 

Tror dock att jag kan äta lite mer snart. 

Så målet är att träna minst 3 gånger i veckan. 

Denna vecka lyckas jag med målet. 

Jag har även kommit in i ett lugn. 

Visst, jag har inte övat på 2 veckor

Men kanske kan jag hitta ett lugn där också. 

Jag insåg igår

Mellan Oskarshamn och Norrköping

Att jag har gjort en hel del det senaste året. 

Jag har flyttat. 

Tagit körkort. 

Varit sjuk och sängliggandes. 

Kommit in på en kantorsutbildning. 

Sjungit på konserter. 

Övat. 

Njutit av våren. 

Bakat en massa. 

Stickat sjukt mycket. 

Börjat träna regelbundet. 

Ja, jag har gjort för mycket. 

En vän suckade när hon fick höra om körkortet. 

-du ska inte lugna ner dig lite? Du blev ju trots allt sjuk av stress. 

Så kanske var det inte så konstigt att jag inte kom in i Oskarshamn. 

Igår under dagen såg jag verkligen varför jag stannar. 

Jag trivs. 

En annan vän sa en gång. 

- det är ju bara pga känslor som du stannar. 

Ja, det är sant. 

Jag tror att man ska vara där man trivs. 

Därför stannar jag där. 

Jag trivs och vill bli kantor. 

Sen om examen tas i Hjo eller Oskarshamn får ödet bestämma. 

Men ett år till i hamnen blir det allt. 

Jag är i alla fall glad över att det inte är av obesvarat intresse till någon som jag stannar. 

För tro mig. 

Så intresserad lär jag aldrig bli. 

Att jag väljer bort utbildning. 

Tack och lov. 

Så som så många gånger förr 

Säger jag 

Nu ska jag utvecklas i lugn och ro. 

Det räcker att plugga och träna. 

Resten får jag ta senare. 

Tur att det bara var en dröm.

Drömmarna sätter spår i mitt sinne. 

Telefonsamtalet i drömmen var inte bra.

Helt utan förmåga att tala hörde jag dig. 

Det var tur att det var en dröm.

Ingenting är du, här. 

Allting är jag och ingen annan.

Man skulle kunna tro att du alltid varit en dröm. 

En blandning av mardröm och vanlig dröm. 

När jag vaknar ser jag mig omkring. 

Yr och förvirrad. 

Somnar ofta om med en vettig känsla. 

En känsla av lättnad.

Över att du inte är i min närhet. 

Kanske är jag bara sur nu.

Jag vill svara att jag förstår. 

Att jag vet.

Att jag visste hela tiden. 

Det var du som ville sätta ord på det. 

Inte jag. 

Med nyklippt hår sitter jag på ett tåg. 

Vet att sommaren kommer gå utan dig. 

Sysselsättningar kommer finnas. 

Det är inte de som saknas. 

Det som jag saknar är diskussionen. 

Helheten. 

Utan fjärilar i magen vill jag tacka. 

För bättre självförtroende. 

För fina ord. 

För en, just då, bra upplevelse.

Men i drömmen kan jag inte säga någonting. 

Även fast du ringde. 

Ville prata med mig. 

Tur att det bara var en dröm. 

sista dagarna här

Rummet doftar rengöringsmedel

allting är tomt

sängen står som det gjorde från början

möblemanget är ingenting av mig

tavlorna är det lilla som är jag

ingenting annat

jag drömmer mardrömmar

vaknar och tror att jag är i fel rum

vågar inte ens tänka i vilket

fick fjärilar i magen

dödar dem genom tystnad

nu händer inte mycket

ser på serier

ser på film

övar

allt för att slippa fjärilarna

dem som skulle dött för längesen

en doft av rengöringsmedel

en stickning

om några dagar är detta över

då kan fjärilarna dö

på vägen hem

kanske kommer tårarna då

eller så blir det bara som vanligt

som innan jag kände dig.