Telefonsamtalet i drömmen var inte bra.
Helt utan förmåga att tala hörde jag dig.
Det var tur att det var en dröm.
Ingenting är du, här.
Allting är jag och ingen annan.
Man skulle kunna tro att du alltid varit en dröm.
En blandning av mardröm och vanlig dröm.
När jag vaknar ser jag mig omkring.
Yr och förvirrad.
Somnar ofta om med en vettig känsla.
En känsla av lättnad.
Över att du inte är i min närhet.
Kanske är jag bara sur nu.
Jag vill svara att jag förstår.
Att jag vet.
Att jag visste hela tiden.
Det var du som ville sätta ord på det.
Inte jag.
Med nyklippt hår sitter jag på ett tåg.
Vet att sommaren kommer gå utan dig.
Sysselsättningar kommer finnas.
Det är inte de som saknas.
Det som jag saknar är diskussionen.
Helheten.
Utan fjärilar i magen vill jag tacka.
För bättre självförtroende.
För fina ord.
För en, just då, bra upplevelse.
Men i drömmen kan jag inte säga någonting.
Även fast du ringde.
Ville prata med mig.
Tur att det bara var en dröm.