Ville ringa någon och berätta.
Trampa runt i mitt stökiga rum.
Så som jag gör när jag pratar med någon speciell.
Jag ville säga att allting är över.
Att jag mår bra.
Jag ville se på böckerna i bokhyllan.
Le som en tok och lyssna till en röst.
Mobilen hamnade på sängen.
Allting var tyst.
Jag hade pausat mitt i en film.
Pausat för att få höra vad som är fel.
Eller snarare vad som är rätt.
Mobilen hamnade i min hand.
Snoret rann och fingrarna tryckte fram Facebook.
Mina systrar fick veta vad som hänt.
Inte någon som får mig att trampa runt i rummet.
För att få fram mitt budskap skrev jag om det på Facebook senare.
Jag tror inte att det kom fram i vilket fall.
Så nu är det slut där.
På Facebook.
Inga fler inlägg för någon som får mig att trampa runt i rummet.
Vill man veta hör man av sig.
Jag kan inte låta bli att undra.
Hur det borde vara.
Hur sommaren varit helt utan funderingarna.
När jag läste mailet jag fick idag ville jag ringa.
Berätta för någon som får mig att trampa runt i mitt stökiga rum.
Någon som lyssnar på vad jag säger.
Istället planerade jag vad jag skulle skriva.
Skriva till den tidning jag ska presentera min nya blogg för.
Skrev ingenting om det på Facebook.
Känner inte för det.
Om någon velat veta någonting hade den hört av sig.
Men hur tusan kommer man från det här?!
Känslan av att vilja.
Varför bli intresserad när man inte kan få.
Varför känna känslor som inte finns.
För det är ju någon som inte finns.
Och vet du vad?
Jag hatar någon just nu!