Under SON projektet sades det till mig att avundsjuka är den fulaste egenskapen.
Det som missuppfattades då har jag insett nu.
Jag var inte avundsjuk på den som fick sjunga i två minuter.
Jag var avundsjuk på den som har två levande föräldrar.
På den som kunnat öva.
Den som orkat med skolan.
Den som inte har haft större problem än att ens kärlek inte blivit sann.
På den som inte haft större hinder än upp till knäna.
Avundsjuk på den som kan sova utan drömmar som skämmer en.
På den som sett när jag gråtit i korridoren.
På den som aldrig kommer förstå.
Avundsjuka är en ful egenskap.
Men den är svår att bli av med.
Jag har dock aldrig varit avundsjuk på någon av andra skäl.
För avundsjuka är fult.
Någonting som du inte tar i.
Någonting som jag lever med varje dag.
Så fort jag hör ordet pappa.
Är jag en dålig människa för de?