Det känns som om jag är inne i en period då jag drömmer mer än vanligt.
Dock är det inte sant.
De flesta nätter drömmer jag om de som inte borde ha hänt.
Igår var det en sån natt.
Då allting vänds upp och ner.
För att senare bli normalt när ögonen öppnas.
Några underbara minuter finns allting igen.
I några underbara minuter kan jag andas ut.
I dessa underbara minuter är allting möjligt.
Men det är ju också en dröm.
En dröm jag ständigt motarbetar.
Övertalar mig själv om vad som är sant.
Om du bara visste hur det är att vara jag.
En dimma drar sig långsamt bort.
Jag upptäcker plötsligt vad jag själv har förstört i min förvirring.
Vad jag har fokuserat på under den här tiden.
Sakta börjar jag inse att jag inte har varit mig själv.
Att livet är annorlunda när man är halv.
Att jag inte kommer vakna hel igen.
Att vad som än sägs om mig så höll jag mig bara över vattenytan.
Jag har skäl till min förvirring.
Har du?