Har inte tid till låga dagar.
Har för mycket att tänka på för att drömma.
Drömma jobbiga drömmar.
Det var en kvinna som försökte övertala mig att pappa lever.
Att han nu är frisk och att jag måste gå upp till honom i lägenheten.
Jag stod på parkeringen och gick upp mot kiosken.
Eller dem kallar den för affär.
Jag såg ut över gårdsplanen.
Kvinnan ville inte ge upp.
Hon ville ha en reaktion.
Då tog jag sats och sa det.
- Han är död för mig, fattar du inte de?
Kvinnan försvann snabbt ner för trappan.
Den trappa vi så många gången gått på tillsammans.
Hela familjen.
Den som var av asfalt tidigare.
Som nu är av betong.
Han är död för mig.
Meningen snurrade runt i mina tankar.
Jag mötte honom vid bilen.
Han som är död för mig.
Han såg mig inte.
Då önskade jag att jag inte sagt den meningen.
Nu sitter jag vid hans skrivbord i hans skjorta.