Du bad mig att skriva.
Jag skrev så att pennan glödde.
Tårarna rann ner för kinderna.
Orden flöt ut på det förut tomma pappret.
Jag hamnade i ett vakuum.
Vad mer kunde jag skriva?
Varför skulle någon vilja läsa den text som jag skrivit?
Mitt i historien slutade jag skriva.
Vågade inte fortsätta.
Orden som blivit till meningar stod ensamma på pappret.
Du sa ingenting mer om att skriva.
Du talade inte om det alls.
Kanske insåg du att jag aldrig skulle kunna slutföra uppdraget.
Varför jag slutade skriva vet jag inte.
Och du minns inte att du bad mig skriva.
Kanske skulle jag fortsätta skriva den där historien.
Om jag bara vågade.