Tio minuter.

Radion gick igång och den kalla luften sipprade in genom fönstret. En mulen dag. Känslan i magen var som bortblåst. Med skeptiska tankar gick jag ut i den mörka morgonen, ingen lampa var tänd i byggnaden jag snart skulle göra entré i. Väl framme vid orgel andades jag ut, äntligen en halvtimme helt ensam med ett instrument på morgonen. Veckan av vila har fått mig att förstå att jag behöver de där stunderna för mig själv innan frukost. Fingrarna och fötterna börjar spela de stycke jag spelat minst hundra gånger tidigare. Jag tillåter mig själv att bli nöjd. Efter vad som känns som en halvtimme börjar illamåendet komma. Yr lägger jag mig ner på orgelpallen och känner hur magvärken strålar ut i ryggen. Jag tittar på klockan, det har gått tio minuter. Det som började så bra fungerade inte alls. Att vara helt slut efter att ha övat i tio minuter bådar inte gott.