Den första backen känns mest i benen.
Armarna får sig en omgång med hjälp av vikterna.
Det är där i kurvan som jag börjar tänka.
Tänka på så mycket dumt, som att jag inte är värd att göra olika saker.
Vid stallet andas jag i smyg in doften.
Doften av hästskit, spån och lycka.
Den kärlek som jag inte vågar känna just nu finns där.
På trottoaren utanför stallet.
Som om jag bara vågar känna den kärleken precis just där.
Den lyckan som faktiskt får mig att gå framåt.
I uppförsbacken övervinner jag alla mål.
Övervinner mig själv.
När jag svänger till höger efter uppförsbackarna finns nya tankar i mitt huvud.
Tankar som att jag inte duger försvinner.
Snarare tycker jag att det ska bli spännande att komma hem.
Hem till mitt rum och mina saker.
Då slutar analysen av mig själv och musiken i öronen tar över.
Vad sjunger dom om?
Med ett tomt huvud övervinner jag den sista backen.
Ser mig omkring och inser att jag är hemma.
Tänker att vägen är tråkig och lång.
Tänker att jag måste hitta en ny väg.
Men ständigt hamnar jag på vägen igen.
Går snabbt och bestämt.
Så pass bestämt att jag själv undrar vart jag ska.
Just nu finns det bara en väg.
Den väg som gör att jag inte släpper in mina känslor.
För varför tillverka känslor som kanske inte finns.
Inte borde finnas.
Jag ser mig omkring när jag går ner för den lilla trappan.
Benen har arbetat bra och armarna känns tunga.
Ännu en dag med powerwalk.