Jag har en punkt.
Det gör ont.
Det har känts hela veckan.
Jag kan känna hur knölen växer.
Hur den drar ihop sig för att bli större.
En behållare.
Som exploderar i smärta.
Den sitter längre in än vanligt.
Några centimeter.
Den är inte ensam.
Men jag orkar inte känna efter.
Dem kommer ju och går.
Varför räkna dem?
Just den här knölen är envis.
Jag har känt den förr.
Den kanske har kommit för att stanna.
Tänk att en punkt kan göra så ont.
En punkt.
Om jag inte tänker på den så kanske den försvinner.
Tanken jag ständigt återkommer till.
Inbillning.
Det måste vara inbillning den här gången.
Men om jag känner efter blir jag rädd.
Det är fortfarande overkligt.
Så många punkter.
Så många knölar.
Så mycket som gör ont.
En dag är jag frisk.
Då kommer jag vara tacksam.
Men tills dess går jag igenom det.
Det är ingenting jag pratar om längre.
För det som man inte talar om finns inte.
Det är dags för dem att försvinna nu.
Tills dess hoppas jag på inbillning.
För då försvinner dem snart.
Efter fem år vid min sida.