Tankarna blir klarare där.
Det finns ingen is kvar.
Med blicken fäst på ett vitt hus talade jag.
Kom på mig själv med att säga samma ord flera gånger.
Orden flöt på.
"Jag pratar om honom i dåtid"
En tyst paus ekade i mitt öra.
Bekräftelse av de ord jag sagt kom fram.
Med en skakig röst berättade jag.
Varje ögonblick kom tillbaka.
Då jag stod där i backen.
Valde att tala om det jag undvikit.
De som jag inte orkat ta i.
"Han är död"
Hör jag min egen röst bekräfta.
Lamporna lyser upp backen.
Backen som nämns med en fågels namn.
Det vita huset står helt stilla.
Porten öppnas av ett ungt par.
Kylan börjar kännas i händerna.
Blicken fastnar längre ner i backen.
På en bil.
Tankarna var fokuserade på nuet.
På vad jag talade om.
Vad jag måste få sagt.
En man går förbi en ung tjej i svart kappa.
Bredvid sig har hon en IKEA-kasse och en grön väska.
Väskan har hon fått av den hon talar med.
Den som just nu finns i en helt annan stad.
Mannen går förbi med bestämda steg.
Jag ser på mannen som går förbi mig.
Tar upp nyckeln ur fickan.
Det är ett vackert samtal om döden.
Ett samtal om sjukdomar.
"Hej då"
Jag ser att telefonen har 8% batteri kvar.
Sväljer och låser upp porten.
Fötterna är kalla.
Skorna är inte gjorda för vinter.
När hissen stannar på fjärde våningen existerar ingenting längre.
För snart är jag klar.