-Vad vill du säga till honom?
Jag tittar på skrivbordet som är fyllt med papper. Jag vill inte säga någonting eller jag vill men vågar inte. Vad ska jag säga? Att jag hatar honom? Erkänna att jag är arg? Erkänna besvikelsen han har fått mig att känna? Jag fokuserar på en av teckningarna på väggen och blickar mot nallen som sitter på en stol mittemot mig.
- Att jag inte förstår varför han gör så här.
Nallen ser på mig med sina svarta ögon. Jag vill bara ta tag i nallen och slänga ut den genom fönstret. Varför kan den sitta där och le medan jag mår så dåligt? Jag förstår inte ens varför jag sitter här i en stol på ett sjukhus och pratar om någonting som inte har hänt, någonting som inte får finnas. Jag utplånar tankarna på det som gör ont och koncentrerar mig på tanken om att slänga ut nallen genom fönstret.
- Vad har han gjort?
Tårarna bränner bakom ögonlocken och huvudet håller på att sprängas, jag har inte sovit gott sen det hände. Sen jag sov i samma rum som mina systrar den där kalla vinternatten, den mörkaste dagen 2009.
- Han har lämnat mig kvar här ensam. Han har lämnat mig ensam att klara mig själv och leva mitt liv utan honom.
Tårarna bränner inte längre bakom ögonlocken utan rinner ner för kinderna, jag som inte ville gråta idag. Datorn står och blinkar på sin plats i hörnet nära fönstret och telefonen har stängt av just för att vi inte ska bli störda. Det ligger en bunt servetter under en sten, på bordet, som jag flyttar på och känner mig generad över att tårarna rinner ner och visar hur svag jag är. Tårarna står för allt jag inte kan hantera, allt jag hatar och allt jag älskar.
- Vad känner du nu?
Jag sväljer för att kunna få fram några ord överhuvudtaget.
- Jag är arg.
Det är första gången på månader som jag är helt ärlig. Ärlig inför mig själv och även inför en främmande människa som plötsligt trätt in i mitt liv och ställer en massa konstiga och jobbiga frågor. Klumpen som bildats i magen lyser med sin närvaro och jag för servetten mot ögat.
- Jag förstår inte varför han har lämnat mig!
Orden ligger i luften, jag känner mig övergiven. Utelämnad i min egen sorg för omvärlden att försöka rädda. Men från vad? Vad ska alla säga till en tonåring som bara gråter?
- Men han har lämnat dig. Han kommer aldrig tillbaka och har lämnat dig här ensam Tuva.
Tårarna fyller ögonen på nytt och klumpen i magen släpper greppet en aning. Han har lämnat mig. Det är ju precis så det är. Plötsligt förstår jag att jag inte längre har en pappa som lever. Han har lämnat mig och kommer aldrig tillbaka. Varför vet jag inte. Nallen tittar på mig med de svarta ögonen, jag vill inte längre slänga ut nallen genom fönstret. Istället vill jag känna doften av min pappas huvudkudde. Servetten är helt våt av tårar och jag håller den i vänstra handen och kramar den till en boll, klumpen i magen känns längre bort nu.