Kan inte sluta tänka.
Allt jag gör slutar med en tanke.
Önskar att jag kunde hata dig en stund.
För att sen låta dig falla ner i ett vakuum.
Så som jag gjort med andra förr.
Dock fanns det djupare känslor då.
Inte nu.
Jag måste acceptera läget.
Allting går så fort.
Glider mig ur händerna.
Försvinner innan jag hinner reagera.
Kanske är det jag som fallit ner i vakuum.
Sovandes på min säng allt för många timmar.
Du ser mig.
Du hör mig skratta.
Ser mig le.
Du går förbi och försvinner.
Kanske är det inte meningen att vi ska vara vänner.
Eller jag vet inte.
Jag vet bara att det är synd.
Synd att vi knappt känner varandra.
Att jag önskar att jag kunde hata dig en stund.
Vill se dig i vakuum.
Känner mig töntig.
Önskar att allt du sa var sant.
Att du verkligen menade det.
Då kanske jag skulle slippa det här.