Jag andas in doften.
Doften av kallt, damm, kyrka.
Doften av de liv jag vill ha.
Jag tar in känslan på fingertopparna.
Mot olika tangenter.
Känner anslaget.
Jag trevar efter bastoner med fötterna.
Känner efter var jag ska spela.
Njuter av ljudet som fyller salen.
Med olika ljud spelar jag fel.
Fel gång på gång.
Men det är inte felen som betyder någonting.
Det är de få rätt jag spelar.
När det blir rätt klingar allting fint.
När jag går ner för trappan till den riktiga världen ler jag.
Glad för alla fel.
Glad för alla rätt.
Kanske kommer jag aldrig lära mig spela.
Men jag har i alla fall haft mysigt och kul.
Det är de som räknas.