Kära lärkor,
i år blev det jag som fick äran att skriva vårtalet. Att skriva ett vårtal fick
mig att fundera på gymnasiet i stort och på att studenten närmar sig. Men jag
började direkt fundera över vad jag egentligen har lärt mig under
gymnasietiden.
Jag kom fram
till dessa saker:
Jag
har lärt mig att byta vägguttag, att
Alexander den store är en het politisk potatis. Jag
har lärt känna addan i matte B, vi kom dock inte så bra överrens.
Jag
har träffat kocken klorofyll .
Jag
vet numera att kvintfall inte är någonting att sträva efter i fyrstämmigsats
och även att en 2 5 1a gör så att vilken jazzmänniska som helst lyser upp, även
att man skrattar när man hör ett slicklick. På
idrotten lärde jag mig att känna pulsen och just nu kan jag tala om att den är
lite för hög eftersom jag bara står här helt stilla. Jag
har lärt mig hur ett samarbete med Symfoniorkestern fungerar och även hur man
kopierar noter. Jag
vet nu att man kan läsa dikter både fram och baklänges. Det här är
ju bara ett urval av allt jag har lärt mig så lärare ni kan vara lugna, jag
förtjänar mitt betyg.
Kommer jag
ha nytta av min nya kunskap då?
Kanske men jag
tycker istället att gymnasiet handlar om Sapere aude: Hav mod att göra bruk av
ditt eget förstånd utan någon annans vägledning eller kort och gott våga veta.
Det är ju
vad jag väljer att ta in under lektionerna som formar mig. Kunskap blir vad man
gör den till. Eller det blir lite jobbigt för mig att jag säger så här, jag är
den som ofta minns saker om lärarens barn eller hur gammal deras hund är före
hur man böjer verb på engelska. Men det är nu under gymnasiet som man hittar
sig själv och kommer på i vilket sammanhang som man passar bäst in i. Kanske är
det meningen att jag ska lägga personlig fakta på minnet.
De val vi
gör formar oss som människor. När kulturskolan hade öppet hus när jag gick i
3an på lågstadiet valde jag att börja spela oboe, vilket ledde till att jag
började musikklass på Hagaskolan, vilket i sin tur gjorde så att jag hamnade
här där jag är precis just nu. Det är som om puzzelbitarna läggs på plats och plötsligt
är man vuxen.
Vuxen ja.
Det där tillståndet som verkar så häftigt men som inte känns ett dugg när man
väl fyller 18. Kanske är det en roll som man växer sig in i. Jag tror att man
kommer till insikt under denna treårsperiod och jag tror även att lärarna
tycker om att se oss som blyga ettor, pluggalna tvåor och skoltrötta treor.
Kommer jag
sakna gymnasiet?
Den kluriga
frågan slår jag vad om att alla som tar studenten kommer få brottas med under
våren och sommaren. Om jag skulle vara gammaldags skulle jag säga ”Att var sak
har sin tid även gymnasiet”. Men nu säger jag inte det. Mitt svar på frågan är:
Jag kommer sakna vissa delar men jag kommer se tillbaka på hela gymnasietiden
som en långsam vår. En pirrande period då man längtar tills gräset blir
grönare. Då solen tittar fram mer och mer och tillslut har körsbärsträden
blommat och pollen sprids i luften. Våren som är den häftigaste årstiden då
allting väcks till liv efter vintern.
Min gymnasievår
började samma dag som jag klev in på Kristinaskolan och gick upp för trapporna
den där första dagen i ettan. Under vårens gång har livet gått upp och ner,
klassen har minskat i antal personer. Lärare har kommit och gått. Avslutningar
har hållits och konserter har blivit gjorda. Min gymnasievår knoppas i detta
nu, mindre än två månader kvar till studenten. Den kommer att avslutas med vita
mössor, blommor som blommar och grönt gräs.
Snart är det
valborg och då ska vi fira att vintern rasat än en gång och hur skönt majsol
ler. ”Visst gör
det ont när knoppar brister varför skulle annars våren tveka?” nu tycker jag
inte att vi ska tveka mer. Nu står vi upp och hurrar för den nya våren.