Jag kan läsa meningar och inte förstå dem.
Men om jag inte blir tvingad att läsa snabbt så går det.
Om jag själv får välja.
Jag har funderat lite över hela dyslexigrejen.
Visst finns det problem.
Visst är det jobbigt att läsa.
Svårt att tyda ord snabbt.
Bli blir lätt till bil.
Jag kan inte stava till igentligen (egentligen).
Det är ett av alla ord som förföljer mig.
Jag vågar inte skriva det för hand.
Om jag gör det blir det fel.
Jag bara vet att det måste vara fel.
Jag har heller ingen aning om när man ska skriva de eller det.
Vad är skillnaden egentligen? (nu suddade jag ut i:et och satte dit ett e).
Det finns så många ord jag inte kan stava till.
När jag tog studenten var jag tvungen att fråga en vän hur man stavade något ord.
Han log och bokstaverade.
Jag har alltid haft lätt för matte.
Tills dessa jobbiga lästal uppfanns.
Där tog det stopp.
Men jag tror inte att man ska skylla på dyslexin.
Vad har den med mitt liv att göra?
Jag fick veta att jag har dyslexi för lite mer än ett år sen.
Innan dess lärde jag mig allt de svåra sakta men säkert.
Plötsligt behövde jag inte lära mig de svåra.
Som adjektiv, verb, substantiv och andra ordklasser.
Vad är de?
Fråga inte mig! Jag har ingen aning.
Via T9 har jag lärt mig att stava.
Men jag omformulerar mig så fort jag inte är 100% säker på ett ord.
Ibland googlar jag ord.
Jag läser hälften så snabbt som alla andra.
Hur det känns? Ja, jag vet inte hur det är att läsa fort.
När jag var yngre blev jag arg och slutade skriva.
Nu frågar jag andra hur saker stavas.
Hur stavas igentligen egentligen?
Ibland har jag tur för då kan inte mina vänner stava heller.
Detta är på svenska.
Men engelska språket kan jag nästan ingenting av.
Läsa funkar, lyssna och tala lite grann.
Men skriva! Det klarar jag aldrig.
Så är min dyslexi.