Lever inte riktigt i nuet.
Lever i väntan på att någonting ska börja.
I själva verket är jag medveten om att jag lever nu.
Inte i någon förberedande värld inför livet.
Har inte längre skyhöga mål.
Är snarare tacksam om jag klarar av dagen.
Hatar känslan av tomhet och rädslan av att misslyckas.
Frågan är ju varför jag känner den rädslan.
Gång på gång lyckas jag med mina mål.
När jag inte gör det så spelar det ingen roll för min omgivning.
Det är bara jag som bryr mig.
För ett år sedan stod jag på en scen och sjöng med en symfoniorkester.
Sen dess har det hänt så många saker.
Musikalen Dröm,
studenten,
en sommar fylld av övning,
en flytt,
en ny musikvärld,
ett nytt liv,
nya vänner,
nya mål,
början på träning,
och en tarmsjukdom.
Ändå ser jag mig i spegeln.
Ser en trött tjej som vill så mycket.
Vill mer än vad hon vågar.
En tjej som varit med om mycket trotts sin ringa ålder.
En tönt som skrattar högt i matsalen.
En musiknörd.
En suddig bild av mig själv som stämmer med min verklighet.
Möts vi någonsin så kanske bilden blir klarare.