Att inte ha lika ont som jag brukar är underbart.
Ett litet steg för mig.
Trots att jag inte är frisk eller ens i närheten av att vara smärtfri
så ler jag.
Ler åt att livet blir lättare.
Att det är lättare att vakna på morgonen.
Veta att det kunde varit värre.
För det är så det är.
Det har varit värre.
Kanske blir jag frisk en dag.
Jag hoppas så.
För jag vill känna hur många knölar som är kvar.
Sen vill jag springa till bussen.
Sätta mig ner och inte bry mig om någon smärta.
Ett delmål är avklarat.
Snart är jag framme vid nästa delmål.