Livrädd går jag runt i blöta skor.
Vill försvinna från pressen ett tag.
Den press jag sätter på mig själv.
Jag har börjat sucka.
Så fort jag gör fel suckar jag.
Tycker att jag är värdelös.
Blir lätt stressad.
Mina mål är som skyskrapor.
Vad händer om jag inte når upp?
Om jag inte orkar gå upp för alla trappor?
Mina blöta skor får mig att glömma.
Får mig att tänka på nuet.
När jag satt på mig torrt igen börjar jag tvivla.
Jag kan sitta tyst och fundera.
Sen kommer allting ut på samma gång.
Mina torra skor får mig att tänka på bristerna.
Det som inte går framåt.
På allt som inte längre finns.
På det som för mig är skrämmande.
En framtid som inte är som jag planerat.
Hittills har allt gått enligt planerna.
Kan det fortsätta så?
Jag måste gå genom stan med blöta skor för att komma framåt.