Idag börjar det.
Med en bubblande vilja att lyckas.
En rädsla för att misslyckas.
En nyfikenhet över hur allting kan bli.
Med det sväljer jag och läser på förpackningen.
Behandling vid bröstcancer.
Obehaget i texten gör mig illa till mods.
Jag är glad att det inte stämmer på mig.
Men medicinen kanske hjälper.
Kanske inte.
Men det är värt ett försök.
Jag har ingenting att förlora nu.
Inga krav på att det måste hjälpa får finnas.
En dag i taget.
Ingen stress.
Men önska och drömma får man ju.
Jag önskar att jag kan börja simma, dansa och hoppa igen.
Springa till bussen utan problem.
Lyfta tunga saker utan att ångra mig några timmar senare.
5 år har gått nu.
Man ska inte hoppas på mirakel.
Men det gör jag.