Att stå där precis som förr.
Jag har stått där så många gånger.
Med och utan vänner.
Det var först då jag insåg någonting.
Någonting som jag mått dåligt över.
Det var bekräftelsen jag sökte.
Och jag fick den av fel anledning.
Jag fick den genom att vara en god lyssnare.
Det är ju inget dåligt i det.
Men som alla människor så tröttnar man.
Man vill ha mer.
Men jag ville nog bara bli sedd.
Sedd av någon som jag ser.
Att tro att det var någonting mer var dumt.
Jag såg spårvagnen komma.
Insåg hur skönt jag har det.
Log för mig själv när jag sagt hej då.
Tänkte på att man kan luras så lätt.
Luras av idealet.
Av förväntningarna.
Först kommer ett intresse sen en bekväm känsla.
Jag hade ett intresse för länge sen.
Jag tror att jag blev bekväm i den känslan.
Känslan av att kanske bli sedd.
Nu är jag bekväm med det jag har.
Jag har inte tröttnat än.
Vill inte ha mer.
Bekräftelsen har en balans.