På en spårvagn satt jag och läste.
När spårvagnen svängde började jag undra vart jag var.
Jo, det jag gissade var sant.
Jag var vid Hagaskolan, där jag tillbringat 6 år.
I vinterskrud låg skolan tom på liv.
Hur kunde jag känna en sån saknad?
Visst hade den här skolan varit en stor dela av mitt liv.
De första åren var den ju nästan hela mitt liv.
Till i åttan.
Men jag som var så trött på skolan när vi stod i kyrkan och sjöng.
En sista gång skulle vi stå där.
Tack och lov.
Men saknaden var och är efter att få umgås med nyårsfirarna varje dag.
Saknaden efter uppriktigt misstycke om varandra.
Vi visste ju konstigt nog att vi inte gillade varandra, vissa av oss.
Det var inte någon falskhet i det.
Saknaden efter miljön och lärarna var kanske borta.
Jag tänkte inte på det i alla fall.
När jag tittade ner i boken igen fanns saknaden kvar.
Alla säger så men gymnasietiden har gått så fort.
Snart ska vi skiljas åt.
Snart kanske en bor i USA, en i Kina och några i Sverige.
Det är underligt det där.
Men det löser sig och det tar vi då.