Många kallar mig stark.
Men vad är det som är så starkt?
Jag lådsas att han finns för att jag ska kunna sova.
Innan jag öppnar ögonen önskar jag att jag kunde få några dagar till med honom.
Varje gång någon nämner sin pappa så avundas jag den personen.
Jag intalar mig själv varje dag att idag är allting över.
Varje gång min telefon ringer så önskar jag att det är han som ringer.
Jag undrar varje dag hur han mår.
Jag har hans nummer kvar i mobilen.
Jag kan hans nummer utantill.
När någonting går bra önskar jag att jag kunde ringa till honom och berätta.
När någonting går dåligt önskar jag att jag hade hans åsikt om saken.
När någon frågar hur det är svarar jag så där.
När är jag stark?
När jag lådsas för mig själv varje dag att han kommer att ringa?
Eller när jag drömmer om honom och tror att han lever?
Jag är inte stark.
Jag lurar bara mig själv och alla andra att jag börjar bli glad igen.
Min pappa kommer aldrig hämta mig mitt i natten efter en fest.
För min pappa dog i cancer för ett år, tre månader och en vecka sedan.
Stark?
Det var min pappa.
Inte jag.