Med en lugn känsla tänker jag på hur det var för några
timmar sedan.
Med en pirrande känsla satt jag där på tåget.
Väntade på att se ansikten som jag minns som snälla.
När jag tittade ut genom fönstret tryckte jag bort känslan
av att inte vara lika bra.
I den värld som jag nu sittande på tåget hem lämnar finns ingenting sånt.
Där är man en människa.
En presterande människa.
På egen nivå.
Jag steg av tåget och
gick nervöst mot en svartklädd man.
En kram och allting känns inte lika nervöst.
I bilen satt vi: ballerina älskaren, läraren och jag.
Det gick inte att prata om någonting.
Allting var stelt.
Väl framme pratade vi.
Ballerina älskaren och jag.
Kom in i ett fikarum där alla var tysta.
Lektionerna började.
”När man leder en kör…”
Hon stod där med sin ettriga småländska och förklarade för
oss hur man får en kör att sjunga.
Vad fint det blev.
Jag kände då att jag trivdes.
Rast.
Prat och skratt.
En ny lektion.
Nytt självförtroende, ny kunskap.
Lunchen var helt underbar.
Jag fick veta allt jag längtat efter att få höra.
”Men kämpa lite mer, sången har du ju redan”
Jag ler.
Jag hör fortfarande orden i mitt huvud.
Leendet från honom när han sa orden.
”Du är ju inte dålig på att sjunga menar jag. Snarare
riktigt bra.”
Orden jag behöver höra ibland.
När jag tänker på den lunchen känns det bra.
De tåg jag nu sitter i åker fort.
I riktning mot en helt annan värld.
En värld där jag inte hör hemma.
För jag har hittat en plats som jag kommer trivas i.
En plats på jorden där jag inte känner mig överflödig.
Det är lycka det.